Annons:
Etikettnamaste
Läst 6617 ggr
Tride
1/18/12, 3:31 PM

Queer Tango och Tantrisk buddhism

Dans som meditation - meditation som dans

Queer Tango och Tantrisk Buddhism

Sex är nog inte mänsklighetens bästa ämne. Konstigt och märkvärdigt kan det tyckas, efter som sex ju betingar själva vår existens. Men så har också, under epokernas gång, sådana filosofier utvecklats, som anser att det vore bättre för oss alla om vi kunde avstå från denna existens.

Gautama Buddha – en av alla tiders största kulturhjältar – uppmanar sina efterföljare att skyndsamt arbeta på befrielsen från existensens vedermödor, som han dessutom betecknar som lidande. För att snabbt komma in i det nirvanska tillståndet rekommenderar han asketiskt leverne, celibat och att avstå från allt världsligt.

Tibetansk buddhism är nog den enda gren av buddhismen, som använder sig av ett kärlekspar i full sexuell förening som ikon och symbol.

Legenden om Gautama Buddha beskriver en man som ”lämnar hemmet för hemlösheten” och finner svaret på livsgåtan ensam, under ett träd i djungeln.

”Byggmästare, jag har sett dig. Aldrig mer skall taksparrarna resas på detta hus”

I Stockholm, 2011,  lär jag mig dansa queertango. Det innebär tangodans i de båda rollerna: förare och följare. Det handlar om att kunna byta roll, men också att kunna byta partner. Så fortsätter dansen.

Jag anlägger gärna ett esoteriskt perspektiv: Vi återföds, ibland som män, ibland som kvinnor. Tillvarons krav på utveckling handlar om att kunna hantera båda dessa roller. Det handlar också om att möta nya människor, att stå ansikte mot ansikte med, från början, främmande individer, och att kunna lära känna varandra så pass väl, att man dansar tillsammans utan att trampa  på partnerns tår.

Tibetanerna menar, att vi levt så många liv, att vi alla varit varandras föräldrar. Det ni!

Tantra är ett sanskrit-ord som betyder väv. Många förknippar tantra med rituell sexualitet. Det kan emellertid också innebära ett vidgande av medvetandet under de mest strängt asketiska och ensamma övningar. Queertangon väver samman följare och förare, nya och gamla dansare och partners, till en enda lång väv av samhörighet.

Queertango handlar också om glädje, skratt och musik. Tolerans.  Viljan att förstå sig själv och varandra. I dansen kan människor också ta hand om varandra, ge hjälp till större förståelse för rörelsen och musiken.

Rörelsen kan ses som människans öde. Musiken som en kosmisk dimension. Tangon kan alltså vara en symbol för  hur människans öde gestaltas i kosmos.

Tangon är en pardans – det skall två till tango – men den kan också, och med fördel, dansas ensam till musiken.

Buddhismen är inte enbart en strävan mot nirvana. Buddhismen är också uppfattningen om återfödelse på existensens villkor. Det sägs, av buddhistiska lärare, att om vi vill nå upplysningen krävs det  först att vi levt miljontals liv i mänskliga kroppar. Dessutom anses det att människan därvidlag har ett försprång framför gudarna, som först måste återfödas som människor. I Vipassana, den klassiska meditationen, lär vi oss granska vår existens i djup koncentration. När vi till slut har genomskådat den, avsäger vi oss vidare återfödelse.

Jag tror på frigörelsen. Hur den är kommer och vad den än innebär, tror jag på den. Och jag tror att den är andligt betingad. Men en frigörelse som enbart yppar sig bortom den fysiska existensen är knappast frigörelse. Den förblir en tanke om frigörelse, en ouppnåelig föreställning som vi aldrig kan greppa. I grunden ett fängelse.

Jag läser en bok: ”Pardans” av Birgitta Holm. Den kom ut på Bonniers, 2007.

Hon visar mig en helt annan ingång i tangon än den jag upplevt, en besatthet

intill självplågandets gräns.  Som knarkaren som gång på gång sticker hål i sin arm för rus och

för glömska. Tillstånd nära förnedring, men också övermod. Hon har dansat i många år

som följare, medan jag, under ett par terminer, testat de omväxlande rollerna i queertango.

Jag kommer från buddhismen. Vart jag än tar vägen, vilka erfarenheter jag än gör, vilka manifestationer som min nyfikenhet bjuder mig att undersöka, kommer jag därifrån. Även när jag är som djupast kritisk mot buddhismen kommer jag därifrån. Det betyder: ekvilibrium. Jämvikt. En ständig återkoppling till balansen. Ett både-och. Medelvägen. En esoterisk filosofisk väg i tillvaron.

Så möter jag också tangon. Den kräver ingenting annat av mig än min närvaro, min uppmärksamhet. Den kräver heller inte att jag stannar längre än jag själv vill.

Om det inte varit för queer, tror jag inte att jag hamnat på en tango-kurs. Jag har alltid haft lätt för att dansa s.k. sällskapsdans, och knappast känt behov av specialundervisning, utom under en kort period när jag lärde mig dansa gammeldans, speciellt hambo. Vad jag aldrig tyckt om har varit det sociala spelet, som ibland kan Te sig som rent lotteri. I den klassiska tangon byter paren inte roller. Mannen för och kvinnan följer. Detta utvecklas till förfining. På blandade tangokurser (queer och vanlig) har jag tyckt mig iaktta hur detta rollspel kan driva paren in i ett tillstånd som nästan kan förefalla psykotiskt.

Budddha lärde ut att livet innebar lidande, men också befrielse från detsamma. Tangon uttrycker begär, lidelse, beroende, som av en drog.

Kan någonting stå längre från varandra än tango och klassisk buddhism? Kan någonting stå längre från varandra än queertango och klassisk tango?

”Liv är lidande”, säger buddhismens ”1:a ädla sanning”. Lidandets orsak är de egoistiska begären. Tangon kan visa en livets väg där beroendet aldrig släpper, snarare stegras, doserna måste bli allt starkare för att ha någon effekt. Klassisk tango ger inga alternativ. Du följer. Du för. Rollerna är fixa.

Charlotte Rivero heter kvinnan som skapat queertango i Sverige och driver dess pedagogik sedan tio år.

Queertangon erbjuder dig att byta roll, att byta partner hur många gånger som helst. Stegen, musikalitetetan, inbjuder till en helt annan grad av frihet.

Ibland kan jag få intrycket av vissa tangodansare, att dansen stannar i dansen, i sitt eget uttryck, nästan självplågande, asketiskt. En självuppoffring på gränsen till just den religiösa extas som buddhismen, medelvägens filosofi, avråder från. I queertangon lär jag mig relatera utan att hänga fast. Jag lär mig det om och om igen. Förutsättningen är att jag förmår kontakta min egen kärna. Om och om igen. Jag lär mig också dansens förutsättninger enligt min egen förmåga till balans. Inför varje ny partner/roll bryts ett mönster och jag tvingas till en uppmärksamhet som för varje gång kan bli lika prövande som överraskande. Jag samtalar med mitt eget hjärta, med mina mentala och fysiska förutsättningar. Jag följer instruktionerna, jag prövar nya steg, jag uppmärksammar partnern. Det är mig likgiltigt om partnern på golvet är kvinna, man, hetero, homo, androgyn, bi, stor, liten, gammal eller ung. Det viktiga är att han/hon vill dansa, att vi är överens om vem som skall ta vilken roll, att vi båda lyssnar till musiken och att vi båda betraktar det hela som en gemensam läro-process. Vi kan också vara beredda, att, mitt i ett steg, byta roller med varandra.

Så vitt vi vet, är tvåsamhet det mänskliga livets förutsättning. Utan mötet sperma/ägg blir det inga barn. I den processen utvecklas vi, säger esoteriken. D.v.s. att vi utvecklas genom ständigt nya återfödelser. Men den djupaste insikten i tillvarons natur nås i enskild meditation. Detta är vad buddhismen lär ut. Kan det stämma? Det biologiska livet = sönderfall. ”Allt som är fött måste dö, allt som är sammansatt måste falla sönder”, säger Buddha på sin dödsbädd. Ändå är det just denna sönderfallande existens som leder oss till de djupare insikterna genom återfödelsernas ändlösa kedja.

Den tantriska buddhismen uttrycker sig genom paret i sexuell förening. De tu blir en enda gestalt. Ändå uttrycker de knappast vördnad för fortplantningen. Var finns barnet på dessa bilder? Känslan av kontinuitet? Det är inte föräldrarna vi finner på bilden. Inte omhändertagandets ro eller det kärleksfulla pysslandet kring en växande individ. Bilden uttrycker de båda gestalterna som en enda, knappast med potentialen att förvandla två till tre.                   Vad är det då den vill ha sagt? Det är älskad, tolkad bild. Det manliga och kvinnliga, kosmsos stora urkrafter, i förening. Bilden är ofta vackert ornamenterad men stereotyp, och befinner sig långt ifrån den verklighet jag själv lärt känna när jag bott hos tibetanska familjer i Indien. Där, menar jag, finns urkraften manifesterad i all sin påtagliga verklighet. I människornas villkor och vardag. Men också, givetvis, i själva bergslandskapets dramatiska, blommande skönhet.

Tangons gudar äger givetvis inte samma sublima upphöjdhet, som de tantriska gestalterna, inte samma vördnadsbjudande ikonografi. Ingen upphöjd mästare, behängd med kosmiska symboler, sitter på tronen och anger takten med gester och instrument. Tango kan rentav vara lite sjaskig, tvetydig, beroende av vilket sällskap som dansar eller i vilka kvarter den framförs. Visst har den sina mästare, sina härförare, sina hängivna. Men den dansas i det profana rummet på ett gemensamt golv, och ingen bugar sig till marken eller kastar sig raklång på magen framför den inträdande läraren. Dessutom manifesteras den av levande personers fötter och ben, av deras mänskliga kroppar. Musiken kan betraktas som tangons andliga överbyggnad, olika traditioner kan få en sektliknande färgning.

Frälsning genom tango är dock fullt möjligt, men bara om man släpper tron på ett gudomligt ingripande eller ett genomgripande mysterium av översinnlig karaktär. Frigörelsen kommer sig av stegen, av rörelsen, av att vilja dansa till musiken. Att följa, medvetet och utan att underkasta sig. Allt som kräver uppmärksamhet och koncentration kan nämligen leda till inre frigörelse och öppna nya dörrar, mentalt och känslomässigt.

Enligt den klassiska buddhismen lämnar prins Siddharta sitt kungligt rika hushåll, inklusive älskad hustru och nyfödd son, för att bli munk. Själva försakelsen leder mot uppvaknandet, men det kan inte förverkligas förrän han insett, att masochistisk självspäkning bara inbjuder till nya återvändsgränder. Upplysningen når han ensam, och han instruerar sina efterföljare, såväl kvinnor som män, att göra på samma sätt.

Vad vill då ”Shakti” säga oss, ikonen som åtminstone på ytan tycks förena det manliga med det kvinnliga? Bilden är okänd i alla buddhistiska sammanhang utom inom tibetansk tradition. Jag gissar att den hänger kvar, något förvrängd, från ett förbuddhistisk skede, en tid då fruktsamheten dyrkades, kanske matriarkal.

Själva ritualen sägs utföras i munkklostren, där vissa av munkarna förenas med en noga utvald ung kvinna, för att han skall kunna tillgodogöra sig hennes feminina energi, och på så vis bli fullkomlig, d.v.s. varken man eller kvinna, eller både/och. Utan denna förening, ingen upplysing.

I tangon finns egentligen ingen sådan motsvarighet, så varför då jämföra? Tangon gör aldrig anspråk på det sakrarala, men kan ändå, genom musiken, förmedla och väcka en sådan känsla. Det finns en enda likhet: nämligen paret. Shakti utförs i templen som en helig ritual, som för att locka fram gudarna, medan tangon utförs på det ytterst profana dansgolvet, ibland på en bordell.

Buddhismen erbjuder oss en manlig trancendental gestalt som sägs ha genomskådat tillvaron och vet att leda oss andra rätt tills vi kan göra detsamma. Tangon erbjuder en danskavaljer och en följeslagerska i strikt uppdelning mellan könen. Tills någon förstått nödvändigheten av att bryta mönstret.

Vår queertango-lärare uppmuntrar oss också att träna själva. Steg, balans, medveten kroppshållning från fötter till huvud och tvärtom. Jag tränar hemma på vägen till bokhyllan,  datorn eller ytterdörren. Stannar upp, tänker igenom stegen, testar mitt minne och min smidighet.

Jag sätter mig i morgonsolen vid husväggen och går in i min Vipassana-träning. Uppmärksamhet på andingen. Uppmärksamhet på tankeflödet. Då kommer det: tangostegen. I tyst uppmärksamhet, enligt den klassisska metod som Buddha undervisade i för 2500 år sedan i Sarnath, norra Indien, visar sig tangostegen i mitt huvud.

Annakarin Svedberg

Tride.

Sajtvärd på Indien.ifokus. Medarbetare på Andlig Utveckling

"Livet är inte lätt men intressant"  storafamnen

 

 

Annons:
suddis
1/19/12, 8:45 AM
#1

Tack för att du delar med dig Tride.intressant är att du beskriver det ur esoterisk perspektiv.

Dans är en frigörelse som man får leva ut ordentligt oavsett om man är ensam eller i par.Glad

Upp till toppen
Annons: