Annons:
Etikettindiska-religioner
Läst 8873 ggr
Tride
1/17/12, 5:43 PM

Kvinnligt och manligt i Tibetansk buddhism

Artikeln relaterar till en kontroversiell bok av June Campbell,( "Traveller in space",)tidigare engagerad i tibetansk buddhism. Boken beskriver hennes relation till Kalu, Rimpoche, som ansågs vara en hög tantrisk mästare. Emellertid beskriver boken bland annat hur han utnyttjade henne som "Shakti", dvs partner i sexuella, hemliga riter.

Varför skulle jag inte tro på June Campbell?

Reflexioner kring boken ”Traveller in space”. (Utkom 1996 på The Athlone Press och följdes av en reviderad upplaga 2002 på Continuum i London/New York).En brittisk kvinnas erfarenheter av mötet med en tibetansk mästare, sett i ljuset av mina egna upplevelser bland tibetanska buddhister.

Av Annakarin Svedberg

Visserligen har jag aldrig själv, i kontakt med tibetanska buddhister, upplevt någonting i stil med det som hon beskriver, men jag har sett en del och gjort iakttagelser av hur deras traditioner fungerar. Detta gör att jag bedömer henne som  trovärdig. Jag har också läst andra dokument, som gått i samma riktning. Boken ”Grottan i snön” av Vicki Mackenzie, skildrar den entusiastiska brittiskfödda buddhistnunnan, Tenzin Palmos liv. Genom att tillbringa flera år i en grotta bland bergen, blev hon legendarisk. Dock berättar hon om hur hon, i början av sitt möte med den tibetanska kulturen, blev ytterst närgånget uppvaktad av unga vackra lamor.

JC redogör i sin bok för hur relationen till den ansedda mästaren Kalu Rinpoche, som jag också träffat vid hans besök i Sverige, kunde utvecklas till att bli en ”shakti”, alltså en rituell erotisk, helig men hemlig relation. Han tillhörde Karmapa-traditionen, eller ”Röda mössans sekt” (tib.:Kagyu). Också Karmapa besökte Sverige ett antal gånger, bl.a. för att inviga det tempel som byggdes i hans namn.

”Jag kan försäkra att jag, när jag som  ung kvinna blev tillsammans med en lama som hade mycket hög status och som  utåt levde som en munk i celibat, fick jag uttryckligen förklarat för mig att alla ansatser att bryta tystnaden kring vår relation kunde leda till galenskap, bekymmer. till och med min död.” s. 103

S.k. tantrisk sex har i dag nått popularitet i västvärlden, och anses ha en andlig dimension. Enligt vissa framställare (t.ex. Victor och Victoria Trimundi, författare till b.a. ”The shadow of the Dalai Lama”) av tibetansk kultur är den till kvinnans nackdel. Andra, t.ex. Miranda Shaw, (nämnd av JC) anser att den är till hennes fördel, och inbegriper föreningen mellan en mästare och en kvinna som , enligt Shaw,  befrämjar hennes andliga utveckling. Det finns en tredje tolkning: ett kärlekspar (västerländskt) använder sig av ”tantrisk sex” för att höja kvalitén i sin egen relation. Ingen ”mästare” inblandad. Dessa är sina egna mästare, och kanske är det just så det fungerade från början?

De flesta som intresserat sig för tibetansk buddhism har väl sett bilderna, ikonerna med ett, som vi uppfattar det, erotiskt innehåll. Den kvinnliga gestalten i förening med den manliga. Guden med Gudinnan. Men vad vet vi egentligen om innebörden?

Jag har, i likhet med många andra västerlänningar, fallit för en hel del inom den tibetanska buddhismen. Inte minst denna ”shakti”. Föreningen mellan manligt och kvinnligt, där kvinnan, minsann, tycks dominera mannen genom sin position.

Men om vi betraktar bilden, kan vi se att kvinnan sitter med ryggen mot oss och är betydligt mindre än den manliga gestalten. Vi ser alltså honom framifrån, men henne bakifrån. Vi ser hans ansikte. Hennes nacke. Han är den dominerande gestalten. Hon är hans attribut.

Campbells bok kom ut 1996. Då hade Kalu Rinpoche varit död ett antal år.

Som så ofta i liknande sammanhang upptar själva skildringen av deras relation inte många av bokens sidor. Naturligtvis har sanningshalten ifrågasatts. Varför  väntade hon till efter hans död med att komma ut med boken? Varför inte? tänker jag. Själv skriver hon att hon, sedan boken kommit ut, blivit utpekad som lögnare eller demon. Kalu Rinpoche ”var en helig varelse i sin värld. Det var som att hävda att Moder Teresa varit involverad i att göra porrfilm”.

”Laman måste våldta Dakinin – hur skall han annars få veta hennes hemligheter?”  Detta uttalande hörde jag för första gången av en entusiastisk anhängare av tibetansk buddhism i Sverige. En kvinna, som också energiskt arbetade för att tibetanska traditioner skulle etableras hos oss.

Dakinin är just den ”Traveller in space” som givit Campells bok dess titel. Hon är ett kvinnligt väsen med speciella kunskaper.

Enligt föreställningen om Dakinin måste laman tillgodogöra sig det kvinnliga för att själv kunna bli en komplett människa – en andro-gyn, man-kvinna, både/och eller varken/eller.

Alltså skaffar han sig tillgång till henne på sina villkor, utan att fråga efter hennes. Varför? Han anses ”behöva” det för att uppnå fullödig visdom!

Många lamor sägs vara återfödda mästare, s.k. tulkus eller rinpoches. De ärver sig själva i rakt nedstigande led. Enligt deras stamtavlor finns ingen kvinna inblandad. Också den biologiska fadern är osynliggjord. Pojkar tas från sina familjer vid tidig ålder för att fostras i de kloster, som de ansas tillhöra.

När JC skriver sin bok har hon bakom sig, inte enbart tiden och erfarenheten inom den buddhistiska sekten, utan också genomgången terapi för en västerländsk skolad terapeut. Genom terapin får hon perspektiv på det hon har varit med om.

När hon först kommer i kontakt med Kalu Rinpoche beskriver hon sig som en ung, idealistisk kvinna.

Jag var själv med i den svängen, och såg och hörde en del. Jag lärde mig meditera enligt tibetanska metoder, och jag lyssnade på långa utläggningar av hitresta lamor, som ofta inte talade annat språk än tibetanska och alltså blev beroende av tolkar. JC blev en sådan tolk. Hon var en av de få som kunde tolka lamornas utläggningar till engelska. Alltså duglig, kompetent och oumbärlig, ändå som en skugga i sammanhanget. Lamorna var statyerna. Hon kan ses som en del av sockeln.

Jag kan nästan se tibetanernas inflytande i diasporan som ett slags omvänd kolonialism. Tibet blev ockuperat av kineserna, många flydde och kom att uppföra sig mycket krävande gentemot sina värdar. Idealister i väst lärde sig att bete sig exakt så som lamorna ville ha dem. De uppförde templen enligt lamornas direktiv, de kastade sig framför dem på marken i vördnad, de lärde sig laga sådan mat som lamorna vill äta enligt tibetanska traditioner, de skaffade dem kläder i de rätta färgerna och materialen. Så byggdes Tibet upp i väst av  västerländska hänförda, som villigt underkastade sig allt vad dessa tulkus och rinpoches (återfödda mästare) önskade. Så uppträdde flyktingarna som härskare i sina nya hemländer.

”Att befria Tibet är att befria världen.”, är ett uttryck jag kommer ihåg från den tiden.

När jag lägger mina egna upplevelser och erfarenheter bredvid det som JC skildrar i sin bok, kan jag se både likheter och olikheter. Men framför allt är det just mina egna upplevelser som gör att jag kan anse henne som trovärdig. Mer och mer tycker jag också att jag kan se galenskaperna i det som hände kring Karmapa och Kalu Rinpoche, när de besökte vårt land under förra seklet.

Hur kunde allt detta ske?

I  Sverige, som i andra länder, trädde donatorer  fram, liksom allvarligt syftande studenter. En villa i en Stockholms-förort inreddes till tempel. Jurister, med intresse för verksamheten, anslöt sig och erbjöd gratis tjänster, liksom läkare, affärsfolk och människor, som var kunniga i den svenska byråkratin.  Hantverkskunniga personer byggde och slet för att ställa i ordning templet enligt den tibetanska traditionen.  Banklån togs med hjälp av engagerade svenskars garanti. Landsflyktiga tibetaner fick hjälp med visum, arbete och ekonomi. Entusiaster följde med Karmapa och hans assistent, Keshog Palmo, på deras turnéer i Europa, varvid nya centra byggdes upp längs vägen.

Den ena läraren efter den andra kom, efter hand, på besök för att undervisa och informera enligt traditionen. Entusiastiska idealister tog ansvar för lamornas besök gentemot svenska myndigheter, så att det hela skulle fungera. De erbjöd sina bostäder. Många fick tibetanska namn som betydde något i relation till Karmapa. och vi kunde skaffa böcker med transkriberade tibetanska texter. Det tillämpades tibetansk matlagningskonst, serverades tibetanskt smörte och tibetanska bakverk. Också kläder i tibetansk stil började användas av västerländska åhörare.

Jag minns också ståhejet kring Kalu Rinpoches besök. Vi fick höra att han var en stor Mästare, någon som nått upplysningen, och folk trängdes för att få buga till golvet framför hans fötter. Han var ”Rinpoche” (Den dyrbare) han var Hans Helighet. Ingen nämnde honom på något annat sätt.

Till saken hör, att det också förekom undervisning i ett annat slag av buddhism i vårt land vid den tiden. Men där tutates inte i lurar och klingades inte i klockor. Där förekom enkla framställningar av buddhismens etik och filosofi, enligt Theravada, ”de gamlas lära”, samt undervisning i vipassana, den klassiska meditationen. Till saken hör också kristendomens grepp om sinnena. Kalu Rinpoche försäkrade åhörarna, att ingen, som ville utöva buddhismen, skulle behöva lämna den kristna kyrkan.  Medan theravaderna starkt poängterade skillnaden mellan kristen uppfattning och buddhismen, och därför uppmanade sina studenter att lämna kyrkan. Detta verkade till Kalu Rinpoches fördel. Han kom att anses som mer förstående och tolerant.

Ändå ansågs tibetanska som det heliga språket. Dharmas språk, och vi lärde oss att, mekaniskt, recitera på tibetanska (utan att förstå orden) under långa och högljudda cermonier. Den lama, som så småningom kom att leda verksamheten i Stockholm lärde sig aldrig svenska, knappt engelska, trots att han kom att stanna här under flera decennier.

Mina egna upplevelser i Himalaya, Indien, bland tibetanerna i exil:

Det sägs att allt har två sidor, enligt mig finns det hur många sidor som helst. Min kontakt med buddhismen kom också att ge mig stora rikedomar i form av upplevelser och mänskliga förbindelser. Tack vare den kom jag iväg till Himalaya, till Dharamsala, exiltibetanernas huvudort i Indien. Där fick jag vänner, verksamhet och kunde uppleva en djup glädje i, vad jag då betraktade som världens vackraste landskap. Jag bodde på en blommande sluttning ca 1500 m.ö.h. med svindlande utsikt över dalar och berg.

Undervisningen

Det är regnperiod. En dag går jag upp till Tibetanska biblioteket:

Sittkuddar är utlagda på golvet och rummet, stort som en skolsal, är fyllt av folk. Regnet forsar mot de höga fönstren och stämmorna ljuder med tillförsäkrande styrka. Jag har precis hunnit fram innan lektionen skall börja.

Alla sjunger med i den inledande hälsningscermonin.

Namo Gurubya -

Vi hälsar läraren, vi hälsar buddha, vi hälsar undervisningen, vi hälsar samhörigheten.

Framför åhörarna sitter en lama på en hög tron, ornamenterad och prydd med symboler. Bredvid honom står en annan lama, båda i samma slags vinröda yllemantel. Längst fram   bland de församlade sitter en rad nunnor, också i sådana vinröda yllekläder. Sången är monoton och melodisk. Samma skönt klingande fras upprepas tre gånger. Sedan följer en beskrivning:

”  Här är det dyrbara hjulet, här är den dyrbara juvelen, här är den dyrbara drottningen, här är den dyrbara tjänaren. Här är skönhetens gudinna, här är girlandernas gudinna, här är sångernas gudinna. Här är solen. Här är månen. Här är alla dyrbarheters parasoll. Ta emot och visa medkänsla när jag erbjuder dig detta för allt levandes skull!”

Jag har valt en kurs i buddhistisk filosofi och meditation. Dagens ämne handlar om bodhisattvan. När vi är färdiga med den inledande recitationen följer lamans utläggning.

Laman predikar godhet, tålamod, medkänsla. Sådan är bodhisattvans väg. Det finns olika grader av bodhisattva-skap, förklarar han. Inom de enklare graderna hjälper bodhisattvan andra att överleva, räddar deras liv, ger mat och kläder. Den högre gradens bodhisattva skänker läran, något som dock är få förunnat. Innan vi kan tänka oss nå därhän, måste vi först ha tillbragt många liv på den lägre bodhisattvans plan.

De som lyssnar är till stor del västerlänningar.  Alla sitter vi på kudddar med benen i kors, många håller ögonen slutna. Utanför fortsätter regnet att flöda och forsar utmed fönstren.

Året är 1978, och Dalai Lama har väl knappast ens hunnit bli påtänkt till Nobels fredspris. Kina kontrollerar Tibet, och Tzering och Pasang vill inte ha röda fönsterramar på sin nya restaurang, eftersom rött är kommunismens färg. De vill att ramarna skall vara gröna, som är kompisen Dalai Lamas färg, alltså Hans Helighets.

Själv är jag också övertygad om Kinas brutalitet. Däremot är jag knappast övertygad om Dalai Lamas helighet. Eller hans skenhelighet. Uppmärksamheten kring honom har ännu inte tagit sig de överdrivna proportioner som de började göra efter att han tilldelats Nobels fredspris. Ännu vistas han i sitt palats högt uppe på en platå ovanför Dharamsala. Visst funderar jag. Någonting står inte rätt till heller i den tibetanska diasporan.

Inom den tibetanska administrationen arbetar en handfull flyktingar för ett fritt Tibet. Väggarna i kontoret är prydda med affischer där de beklagar sitt öde: ”Tibetanerna har blivit utkastade ur sitt land, och världen blundar.”

Behagfullt enkelt reser sig Dalai Lamas palats högt över landskapet. Tzering pekade ut det för mig vid mitt första besök här.  Dess gröna färg och eleganta utformning syns långt över dalens många mil. Grönt är också vindens färg och trädens färg. Det är den gröna Taras färg, gudinne-gestalten, vars kropp ”lyser som göklarna i bergens skrevor,” enligt traditionens hyllningar.

”Det är Han Helighets palats,” sa Tzering, stolt. Han, som knappast hade tillgång till dagsljus i sin lilla resturang där han arbetade varje dag.

Där jag sitter på den lilla mattan och lyssnar till lamans predikan finner jag den, enkelt uttryckt, urtrist. Orden travar mekaniskt ut ur denna undervisande lamas läppar. Tolken översätter, lika mekaniskt. Om det här är sättet som han skänker läran på, betackar jag mig för alla tiders bodhisattvaskap.

Det är som att den sanna inspirationen ännu ligger kvar under trädet på slätten i Bodh Gaya.

Jag skulle ju också kunna gapskratta inför detta tiggeri på hög nivå, detta utsökta snömos. Vi sitter här, rika dumma utlänningar, möjligtvis den lägre gradens bodhisattvor, som kan förbättra vår plats i andens hierarki genom att skänka pengar till dessa upplysta av en högre grad!

Vem betalar till exempel dessa stora och ljusa lokaler med sina eleganta utsmyckningar, skulpturer och målningar? Utan ekonomisk insats vore de inte här, för sådan är tillvaron. Jag misstänker att det måste vara några av den lägre gradens bodhisattvor som står för kostnaderna. Och undrar om inte de unga västerlänningarna på kuddarna har renare hjärtan och uppriktigare ambitioner än den rödklädda munken på den gula tronen.

När lektionen är över har det också slutat regna, och jag går med lätta steg hem till den nepalesiska änkans hus, där jag gärna sitter på verandan och lyssnar när hönorna kacklar.

*******************

Jag vill gärna se den tibetanska situationen ur ett helt fritt perspektiv. Då kan jag se områden med stort värde, inte bara för tibetanerna själva, men, faktiskt, för en stor del av oss andra. Jag vill tro att där finns en grund, ett ursprung, som många skulle kunna tillgodogöra sig, men att traditionen fastnat i dogmen. Det är sant, att vistelsen bland tibetaner i Indien har inspirerat mig. Det är också sant, att jag under min vistelse där upptäckte drag och omständigheter som fick mig att ta avstånd.

Jag minns min sorgesamma sista resa från Dharamsala, 1500 meter ned genom bergens hårnålskurvor till slättlandet runt Delhi. Men jag minns också alla dagar innan detta sista avsked. Minnen som blivit en livets skatt.

Som t.ex. vistelsen i nunneklostret i Tilokpur:

-Har du varit i Tilokpur? Du borde åka dit! säger en av mina tibetanska vänner.

En dag åker vi dit från Dharamsala .Resan tar fyra timmar i obekväm buss på bergens hårnålsvägar. Det är Tzering, Thundup och jag själv. Vi klättrar upp för de hundra ojämna trappstegen tills vi äntligen står där, högst uppe på klippan, där nunneklostret ligger.

Frieda Bedi hette en  engelsk kvinna som kom till Indien på 30-talet och gifte sig med en sikhisk affärsman. När deras barn vuxit upp, lämnade hon hushållet och sökte sig till Karmapa, Sikkims religiösa ledare. Det sägs att hon kände igen honom som sin guru från tidigare liv, och bad att få bli hans lärjunge. Av honom fick hon namnet Keshog Palmo.

Det är hon som grundat klostret.

Här lever ca trettio nunnor på en liten, sandig yta högt över landsvägens hårnålskurvor. Klostret består av tre byggnader: templet, nunnornas bostäder och köket. Genom templets höga fönster, som går från golv till tak, ser vi ut över snöiga berg och höga toppar. Här och var blänker vatten från sjöar och floder.

Vi tas emot av Syster Pema, en gladlynt liten nunna med svart hårstubb och muntra bruna ögon. Hon talar bra engelska och är klostrets sekreterare. Med en stor nyckel låser hon upp dörren till ett sidorum i klostret och ber oss stiga in.

Efter en stund kommer två andra nunnor med Te och kakor.

Anila Karma Hosey är klostrets abbedissa, som snart ansluter sig för att välkomna oss. Hon är lång,lågmäld, och har de mildaste bruna ögon jag någonsin, förr eller senare, sett. Småleende och snabbt viskar hon fram vad hon har att säga på tibetanska, medan Pema översätter.

Ani-la betyder Stora Syster. La ma kan översättas ”stor moder”. Lamorna är oftast män, mer sällan kvinnor.

På slänten utanför klostret finns ett gästhus, där vi kan sova över. Ett stort träd växer bredvid gästhuset och skuggar det med sitt grenverk. Trädets rötter är så kraftiga, att de spränger cementen som gjutits kring stammen som ett fundament. En knagglig stig löper från trappan och förbi trädet. Den stigen är Tilokpurs huvudgata där alla, som har ärende till eller från klostret eller byn längre upp, kommer vandrande.

I trädets grenar gungar aporna. Fjärilarna fladdrar och papegojor, lika gröna som trädens löv och med kinder röda som bär, flyger runt bland grenarna. Just nu är trädet översållat av röda frukter, och aporna låter sig smaka.

I Tilokpur finns, sägs det, något som  anses vara gudomlig närvaro. Här är frid och ro. Hit upp flydde människor från kriget vid gränsen i Kashmir, som är någon dagsresa härifrån.

Varje morgon och kväll ser jag nunnorna på väg till källan från klostret med sina dunkar och hinkar. Tilokpur är också känt för sitt friska vatten.

Deras dag börjar före gryningen när de nunnor stiger upp som sköter om köket. De har rullande schema. När de fått fart på elden går de till templet, ansluter sig till de andra nunnorna och utför sin morgonpuja. Medan de reciterar och spelar på cymbaler, trummor och klockor, kommer solen upp bakom bergen.

I Tilokpur finns träd och vatten. Tempelgården är visserligen sandig, ändå finns här höga buskar med rosor och andra blommor. Där växer också ett kraftigt bodhi-träd. Vattnet strömmar oavbrutet fram ur bergets källa.

I templet sitter nunnorna på golvet i två rader mittemot varandra och reciterar från sina avlånga meditationsböcker. Varje nunna har sin egen plats med ett litet bord, där hon får plats med böcker och andra tillhörigheter.

Hela deras dag, från tidig gryning till solnedgång, är fylld av denna syssla. I det enkla kökets murade spis flammar, dagen lång, den eld som tänds på morgonen. Det värmer skönt på vintern, blir plågsamt hett på sommaren. Enligt det rullande schemat avbryter dagens ”köksnunnor” recitationen i templet när det är dags att koka riset.

Här lever trettio nunnor i alla åldrar. De allra yngsta är barn i 7-8-års-åldern. De äldsta är över sjuttio år.

Pema berättar för mig, hur hon valde att bli nunna vid tolv års ålder, när hon ännu gick i skolan. Alla elever fick en förfrågan om detta, och fick skriva på ett papper. Det var inte bindande, men visade hur många som var intresserade. Hon fick sedan prova på klosterlivet under några lov. De första nunnorna i Tilokpur var flyktingar under Kinas ockupation. Sedan har det också kommit nunnor från Indien, Sikkim och Nepal.

Nunnorna i Tilokpur tillhör Karmapa-sekten eller Röda Mössans sekt, till skillnad från Gula Mössans sekt, som leds av Dalai Lama. Jag föll för nunnorna i Tilokpur. De hade livsglädje och kärlek. Jag föll också för det vackra landskapet med dess dramatiska och blommande natur. Men jag kommer alltid att ha svårt för att acceptera filosofin bakom såväl Dalai Lama som Karmapa som alla andra Rinpoches eller Tulkus. I själva verket tycks den traditionen stå långt ifrån det som Buddha Sakyamuni undervisade.

Den tibetanska kulturen har sidor som vi omöjligt kan veta något om, annat än ganska ytligt. Vad har verkligen skett under århundraden i bergmassiven med de djupa grottorna och livsfarliga höjderna? Där har skapats något som beundrare kallar ”andlig högkultur.” Vad har denna högkultur i själva verket inneburit?

Vi som reser där kan se de materiella spåren i form av tempel, kloster och andra rituella miljöer. Vi kan se deras andliga ledare utstyrda som till maskerad, med broderade hattar, eleganta mantlar i siden och brokad, och med vackert utförda rituella föremål i sina händer. Vi kan se häpnadsväckande praktfulla altardukar broderade med guld och silvertråd. För mig blir det allt mer obegripligt att detta kan ha att göra med någon som helst form av buddhism, d.v.s. hur det kan hänföras till Buddha Sakyamunis etiska lära. Framför allt inte till hans liv, så som legenden vill framställa det.

Ändå ligger detta obegripliga inte i utsmyckningen i sig. Det är inget fel på vackra ting, framställd med skicklighet, elegans och djup inlevelse. För mig kan de gärna få representera människans inre och kontakt med den outsägbara mystiken. De kan gärna få vara den yttre manifestationen av de skikt i våra väsen, som handlar om tystnadens stillhet.

Det rör sig om proportioner och om hur den levande verkligheten ser ut runt omkring dessa miljöer. Det handlar om vem. Vem går i trasor? Vem sitter på marken? Vem står längst bak? Vem springer ärenden i svår terräng? Vem kastar sig framstupa på marken?

Vem är klädd i sidenmantel? Vem har hög röd hatt med silverbroderier? Vem sitter på tronen? Vem står framför alla andra och tilltalar dem, utan att ge dem en chans att svara? Vem tar emot mat utan att behöva tillreda den? Vem står upp och tittar ned när en församling på tusentals människor kastar sig på marken i vördnad?

Det står ett litet vitt hus utanför templet i Tilokpur. Huset är ganska lågt, saknar fönster och dörrar. I det huset ligger ett antal runda och platta föremål av keramik inmurade. Det är små amuletter, tillverkade av nunnorna för att hedra Dalai Lama inför ett väntat besök. Jag såg nunnorna tillverka dem, där de satt på marken under några heta dagar. Av vit lera formade de små runda medaljonger med Dalai Lamas bild, för att sedan stapla dem i huset som sedan blev ordenligt tillbommat.

Där ligger de sedan, som magiska meditationer, tänkta att vara ett skydd för klostret.

När Dalai Lama sedan kom gick samtliga nunnor ned för de 100 sneda trappstegen till vägen vid ravinen. Alla var de klädda i sina finaste mantlar och gula sidenblusar. Där stod de och väntade med sina vita hälsningsschalar, tills Dalai Lama anlände i bil som var prydd med tibetanska flaggor. Sedan klättrade han med dem upp till klostret, satt på tronen framför altaret och talade till dem innan han reste vidare. Nunnorna berättade för mig hur lyckosamt detta besök hade varit.

Innanför ramen av deras kultur kan jag rentav hålla med dem. Det var lyckosamt för dem att få ett sådant besök.

Men det är också det som fått mig att ta avstånd, och att inse sanningshalten i JC:s framställning. Påven har en rolig mössa och Dalai Lama står honom inte långt efter, eller t..o.m. en bit framför, eftersom han åtagit sig att ”befria mänskligheten”.

JC skildrar hur små pojkar tas från sina familjer för att uppfostras i kloster av munkar. Naturligtvis blir de traumatiserade, och kompenseras för denna känslomässiga förlust med den makt, som deras status kommer att ge dem. De fostras rentav till att uppskatta denna religiösa makt mer än känslomässiga band. Det blir ett ihåligt ”mästarskap.”  Hon beskriver också hur förlusten av modern ersätts av ”shakti”, där mannen förenas med en kvinna för att han, genom föreningen, skall bli både man och kvinna. Det är alltså han som blir ”helig” genom cermonin. Hon blir hemlig eller glöms bort.

Också Keshog Palmo, Tilokpur-nunnornas mentor och välgörarinna, nedvärderades av dem. ”Hon var ju snäll, men ingen Rinpoche,” (dyrbar) fick jag höra.

Det är framför allt min upplevelse av kvinnornas sekundära position som jag jämför med JC:s framställning. Men också den allmänna kulturella uppfattningen om lamorna som överlägsna varelser, (bodhisattvor) med rätt att styra andra människors liv och att kräva materiellt gods och hårt arbete av sin omgivning. Detta har jag sett i Sverige, där en lama helt enkelt bestämde att en av hans medhjälpare måste gifta sig med en annan kvinna än den han i själva verket kände för i sitt hjärta.

I bokens avslutande kapitel antyder JC  en tredje möjlighet, varken ”både manlig och kvinnlig” eller ”varken manlig eller kvinnlig” utan ”manligt och kvinnligt som skilda men relaterande kategorier.

Eller: enligt mitt synsätt:

Att fly undan ett problem löser det inte.

Bilden av en sk "Shakti", dvs. rituell sexuell förening

Tride.

Sajtvärd på Indien.ifokus. Medarbetare på Andlig Utveckling

"Livet är inte lätt men intressant"  storafamnen

 

 

Annons:
[yodhe]
1/18/12, 1:46 AM
#1

Tack Tride…

Den här är jätte bra..och intressant..

Har alltid haft en inbyggd känsla av att *dyrkan* till någon eller något inte är den rätta vägen att gå..

Många mästare och gurus har säkert mycket bra att säga, men för det behöver man inte avguda och dyrka det..

Tride
1/18/12, 9:40 AM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#2

Shakti

Tride.

Sajtvärd på Indien.ifokus. Medarbetare på Andlig Utveckling

"Livet är inte lätt men intressant"  storafamnen

 

 

Upp till toppen
Annons: