Indiska religioner

Tibetansk buddhism i öst och väst

2012-01-17 15:24 #0 av: Tride

Artikeln är tidigare publicerad i nättidningen "Tidningen kulturen" under rubriken "Tibet - en dröm i väst." Jag ser gärna att ni kommenterar och diskuterar med mig. Den tibetanska exil-regeringen har sitt sätte i Dharamsala, norra Indien, där jag själv levde under ett antal år.

Tibet – en dröm i väst

Om en bok

”Prisoners of Shangri-La” av Donald S. Lopez jr

Utgiven på The University of Chicago Press i Chicago 1998

 

Boken kan ses som en lång och faktaspäckad berättelse om hur Tibet landade i väst. Kanske handlar den om allas vårt sökande. Någonstans måste det väl ändå finnas ett paradis på jorden – ett Shangri-La.

Författaren är professor vid Michigan University i USA och har skrivit fler böcker i ämnet tibetansk religion. Han har också blivit översatt till flera europeiska språk, dock inte svenska.

Lopez redogör bl.a. för Tibets kontakter med väst i ett historiskt perspektiv. Tibet var aldrig kolonialiserat på samma sätt som andra asiatiska länder. Detta kan hänföras till landets otillgängliga läge i Himalaya. Själva svårtillgängligheten kan ha givit upphov till drömmar och fantasier av allehanda slag.  1933 kom James Hilton ut med romanen ”Lost Horizon”, som skildrar den vackra dalen Shangri-La, där människor lever i nära nog evig ungdom, men åldras och dör så snart de kommer utanför det magiska området.

Det är inget fel att vara naiv, även om det ibland kan vara riskabelt för den personliga säkerheten.

”Teosoferna trodde att Tibet var Mahatmornas (De Stora Själarnas) hemvist och             upprätthållare av Antlantis visdom, och som samlats på hemlig plats i Tibet för att undfly den växande attraktionskraft som civilizationen åstadkom; de trodde dessutom att tibetanerna var omedvetna om Mahatmornas närvaro i deras land. - - - - - -

Under åtskilliga sekel har många av Tibets beundrare inte i första hand värderat de människor som levt där, utan skatterna som bevarats i landet.” (s.5) min övers.

Till dessa skatter hör bar do thos grol, hos oss känd som Tibetanska dödsboken. Författaren ägnar ett kapitel åt ”The Book”. Bl.a. redogör han för hur den, mellan 1927 och 1994, kommit ut i flera versioner med förord och kommentarer av olika västerländska författare. Lopez menar att dess innehåll ofta beskrivs på ett sätt som mer speglar västerländskt tänkande än hur texten använts genom historien i Tibet.

Den ursprungliga texten beskriver dödsprocessens inre förlopp, och är avsedd att läsas för en döende vän eller anhörig så att denna kan befrias från tillvarons kretslopp, eller, om inte detta är möjligt, få en bra återfödelse. C.G. Jung, kanske den mest namnkunniga bland dem som kommenterat boken, använder dess symbolik för att tolka psykologiska processer,(1957) medan ”LSD-gurun” Timothy Leary kommenterade boken som ” The Psychedelic Experience.” (1964).

Lopez menar att C.G. Jung

”använder Bardo Thödol (liksom han gjorde med andra asiatiska texter  han skrev om ) som råmaterial till sina egna teorier. Liksom koloniala industrialister grävde han i asiatiska texter (översatta) för att hämta upp råmaterial utan att redovisa det våld (såväl kunskapsmässigt som på annat sätt) han begick mot texterna under processen; att han kastade om ordningen av de tre bardos (tillstånden i dödsprocessen, min anm.) är bara ett exempel”.

I samma kapitel tar förf. upp H.P.Blavatskys relation till Tibet. Där finner vi också hänvisning till HPB:s ”The voice of silence” samt en kortfattad redogörelse av den teosofiska filosofin och hur detta kan ha påverkat västvärldens uppfattning om Tibet.

I  sista kapitlet, ”The Prison”, analyseras den komplicerade situation som uppstod då tibetanerna tvingades bort från sitt land (1959) och alltså mötte uppfattningen – drömmarna, projektionerna - hos västerlänningar. Båda befinner sig i samma fängelse men av olika skäl. Tibetanerna möter här en bild av sig själva som de inte alltid känner igen men som de ändå måste leva upp till. Romantiska västerlänningar vill gärna, i de tibetanska flyktingarna, se förverkligandet av mötet med sina drömmars visa och gudalika hjältar.

Också svenska teosofer engagerade sig för att föra in tibetansk buddhism i vårt land. Jag minns bl.a. ett tillfälle, då en lama besökte teosofiska bokhandeln på Karlavägen i Stockholm. Några av de mest entusiastiska ansåg till och med att hitkomsten av lamor skulle rädda oss från undergång.

Jag minns också en episod från Stockholm på 70-talet. En grupp tibetanska lamor var inbjudna av svenska sponsorer. Det var sommar, och gästerna tillfrågades vad de ville se av vår huvudstad. När några unga munkar svarade att de kunde tänka sig att gå på Gröna Lund, blev bestörtningen stor.

Från ett besök i Indien minns jag också tibetanska nunnor, lyssnande på bollywoodska kärlekssånger som de fått på band av sina släktingar och lånade mellan varandra. Något som fick mig att bli aningen förvånad och lite full i skratt.

Författaren ägnar också ett kapitel (The Eye) åt Lobsang Rampa, som ju skrev böcker om Tibet trots att han aldrig hade varit där. Den första av dessa, ”The third Eye”, kom 1956, alltså tre år innan den tibetanska exilen var ett faktum. Egentligen hette han Cyril Hoskin, och han hade aldrig lämnat England. Han påstod att han förlorat medvetandet vid en bilolycka, för att vid uppvaknandet erinra sig ett tidigare liv som tibetansk lama med speciella kunskaper och erfarenheter. Hans böcker blev bästsäljare på flera språk, lästa och diskuterade. Trots stark kritik från akademiskt håll och anklagad för att vara en bluff, bidrog hans böcker till att forma vår bild av Tibet.

Förutom detta tar Lopez upp mer eller mindre kända infallsvinklar i olika kapitel: Mantrat ”Om mani peme hung” (The Spell) , den tibetanska religiösa konsten, (The Art) och utvecklingen av tibetanska studier i väst. (The Field).

I introduktionen presenterar han bokens innehåll:

”Vi är fångna i våra egna föreställningar, vi är alla fångar i Shangri-La. Den här boken är inte skriven utanför fängelsemurarna, inte heller innehåller den nyckeln som kan öppna dörrarna till flykten. Dold i dess sidor, emellertid, kanske någon kan finna den lilla fil, med vilken det långsamma arbetet att såga sig igenom bommarna kan påbörjas.” (s.13)

Det som jag själv mest energiskt filar på är Dalai Lama. Han förefaller vara den kraftigaste bommen, alltså svårast att öppna. I bokens sista kapitel ”The Prison” fokuserar Lopez sina reflektioner kring DL, som ”så starkt identifieras med Tibet av såväl tibetaner och icke-tibetaner.” (s.184)

Författaren redogör här för traditionen kring Dalai Lama och hur den påverkar såväl tibetaner som oss i väst. ”Institiutionen Dalai Lama i Tibet kan verkligen ses som ett slags förfäders-dyrkan, där förfadern hela tiden lever.” s 184.

Vad menar DL, t.ex., när han påstår att han vill värna om det tibetanska folket och dess religiösa traditioner?

Lopez framhåller, att Dalai Lama enligt traditionen anses vara samma person som återfötts sedan 1642. Den nuvarande DL, den 14e, är alltså i grunden identisk med den 1a DL. Det han således vill värna om skulle kunna vara en religiös uppfattning, där han själv är centralgestalten. Något som förvisso borde leda till eftertanke.

Den bild vi har av honom i dag är mestadels en media-bild med svag substans.

I samma kapitel (The Prison) hänvisar Lopez till en essä av Oscar Wilde från 1889: ”The Decay of Lying: An Observation.” (s. 183) ”Lögn, påstår han, är särskilt viktig i konsten, eftersom,  motsatt rådande uppfattning, är det Livet som imiterar Konsten.” Lopez menar också, att om vi utvidgar Wildes teori, förefaller ”västs entusiasm för Tibetansk buddhism mer äkta i sin buddhism än tibetanernas” därför att vi här i väst tillåtit fantasin kring Tibet växa i vårt inre.

Lopez fortsätter resonemanget kring vad som händer när folket i detta ”uppdiktade land lämnar detsamma för att anlända till platsen där det uppfanns?”

Dalai Lama kan, med detta synsätt, också betraktas som ett konstverk, delvis byggt på lögn eller åtminstone påhitt. Vem vill förstöra en vacker och inspirerande tavla?

Jag har träffat västerlänningar som ansett sig vara ”tibetaner” enligt tidigare födelser. Jag har också, för många år sedan, mött Dalai Lama i hans residens i Indien. Han uttryckte under vårt samtal, (ganska oförsiktigt?) att sådana uppfattningar var ”osunda”. Antagligen hade han ännu inte riktigt förstått de roller som hans position utmanar honom att spela. I sin bok nämner också Lopez, med rätta, alla de roller Dalai Lama tvingas till i dagens värld; roller som ofta kommer i konflikt med varandra.

I tibetansk tradition är det inte enbart Dalai Lama som ärver sig själv genom återfödelse.

Traditionen kring tulkus, återfödda mästare, är starkt utbredd och genomsyrar de flesta tibetanska skolor. Av någon anledning har Lopez valt att inte nämna detta i sin bok. Något som jag dock finner viktigt att framhålla för att ge perspektiv på tibetansk kultur.

Lopez nämner också att vårt intresse för tibetansk buddhism ofta bottnar i känslan av att något fattas i våra egna traditioner. Detta kan jag skriva under på. Det gäller ju att inte slänga barnet med badvattnet, men att söka vaska fram det värdefulla i såväl den tibetanska uppfattningen som vår egen attityd. Han nämner också att intresset för buddhism i väst ofta haft sin grund i att buddhismen ansetts ha en ”vetenskaplig” attityd till livet.

Själv vill jag t.ex. gärna fortfarande tro att det ligger något i det som den Tibetanska dödsboken förmedlar.  Den hänvisar bl.a. till förekomsten av olika världar: gudarnas, halvgudarnas, människors och djurs världar, hungriga andars och helvetet.

Jag vill tro, att någonstans där finns en nyckel till vår existens och att HPB:s hänvisning till de dolda mästarna i Himalaya inte varit förgäves. Men det finns en risk för oss som möter tibetanerna och deras traditioner i diasporan: vår stundtals naiva uppfattning och vår religiösa längtan kan göra oss alltför lätta att manipulera, få oss att bidra med både arbete, pengar, propaganda och själsligt engagemang till något vars uppsåt åtminstone borde granskas. Tyvärr tycker jag mig ha sett exempel på att denna granskning alltför sällan sker, både i Asien och i västvärlden.

Jag tror att vi långt ifrån är färdiga med varandra: tibetanska arvtagare till en speciell tradition och västvärldens rastlösa sökare.

Annakarin Svedberg

Feb. 2010

Bilden föreställer det tibetanska biblioteket i Dharamsala

 

 

 

 

 

 

 

 

Tride.

Sajtvärd på Indien.ifokus. Medarbetare på Andlig Utveckling

"Livet är inte lätt men intressant"  storafamnen

 

 

Anmäl
2012-01-18 10:13 #1 av: Tride

Tibetanska biblioteket i Dharamsala

Tride.

Sajtvärd på Indien.ifokus. Medarbetare på Andlig Utveckling

"Livet är inte lätt men intressant"  storafamnen

 

 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.